Djupa tankar och människo-projekt

Skön dag idag... kan inte rikigt sätta fingret på det men, känner mej bara så grymt nöjd.
Belåten.
Tillfreds.

Relaxad känsla, brukar ju alltid för det mesta finnas nåt som stör protokollet.
Men känns som om det mesta skulle kunna rinna av mej idag.

Jobbade bara halv dag idag...

Överdoserat kaffe i grov överdrift med de flesta jag känner. Snackat. Druckit kaffe. Snackat.Druckit kaffe. Snackat. Druckit kaffe....

Hade en kund idag på jobbet, som var grot lik Anthony Hopkins. Inte som när han
är Hannibal Lector - utan mer som i "Hearts in Atlantis"- lik.

Var grymt nära att säga det till honom, men han gav mej liknande chills, som antagligen Hopkins oxå hade gjort så Angelican stod tyst och tittade.
En untouchable.
Too much pondus på en gång.

Nu lite djupare in i Angelica...


Jag och och en utav mina kaffe-kraxare, Veronica, pratade om det här med etik, moral och civil kurage idag.
Om hur vi pratar, eller ska jag säga INTE pratar med varandra i samhället idag...

Bland annat hade en man på Willy´s kommit fram och rakt av bara sagt: -"Gud, vad du är vacker, ville bara säga det..." Och sedan gått.
Inte raggat utan bara konstaterat det.
Självklart blev hon glad, men undvek ändå killen hela turen inne på Willy´s.
Satte sig i bilen och skrattade för sig själv.

Vid ett annat tillfälle hade hon och karl suttit i bilen på väg hem,
stannat vi ett övergångsställe och släppte över en tant.
Det var en äldre, pytteliten liten dam med kutrygg som nästan hade huvudet nere vid knänen.
I varje hand hade hon tunga matkassar som hon långsamt släpade på.

Med en viss tvekan kliver fröken civilkurage ut ur bilen och frågar om hon kan hjälpa tant hem med kassarna?
Damen synar Veronica från topp till tå, med kritiska småögon...och räcker smått ovilligt över kassarna.

Veronica går då med tanten hem, hjälper henne upp för trapporna med kassarna.

Tanten var sååå otroligt tacksam.
Och antagligen kommer hon aldrig glömma denna tjänst som tog Veronica ca 10 minuter.

Det händer väl någon gång då och då att jag oxå växlar något trevligt ord med
okändingar eller hjälper till så gott man kan.
Men oftast tror folk att man antingen är felande eller ska stjäla nånting av dem!

Synd att (ja, jag vet...en klyscha...) dagens samhälle blivit så här.

Ska försöka så gott jag kan, att hädan efter, en gång varje dag, glädja en okänding så gott jag kan på ett ärligt sätt.

Jag tror att små ord, ett leende eller en liten handling kan värma upp alla små människo-stenar som trippar omkring.

En typ pay-it-forward utan regler eller krav.

Så, hur skulle du reagera om någon pratade med dej på busshållplatsen eller om en okänd hjälpte dig?
Skulle du bli misstänksam, glad?

Det finns ju faktiskt en del äldre, eller oförmögna som har jag-kan-och-vill-klara-mig-själv principer, och man vill ju inte störa någons integritet heller?

Idag var det en bekant till mig som helt plötsligt sa till mej.
-"Vet du att du inspirerar mig?"
-"Jaså, hur då?"
--"Din personlighet, är inspirerande bara..."
Tänkte inte så mycket på det direkt, men kände i efterhand att det var ändå något som stannade kvar i mig länge.


Svårt... Så vad säger ni?
Kom ihåg, något enkelt kan vara betydelsefullt...

Är ni med på En-Gång-Om-Dagen Projektet?